Om gråten

Jag läste just ett inlägg i min favoritblogg om att gråta. Jag blev så inspirerad att skriva när jag skulle kommentera så jag får göra ett helt eget inlägg om dessa tårar som duggar i ur och skur.

Jag gråter väldigt ofta och har alltid tyckt att det är min svagaste punkt. För personer som inte är så lättrörda uppfattas jag säkert som en väldigt ledsen eller till och med gnällig person. Jag känner ofta hur det bara börjar hetta till i ansiktet och jag kan inte hålla tillbaka de förbaskade tårarna. Och detta sker ofta i situationer då jag känner att detta inte är något att ta till lipen åt men då är det redan för sent och jag försöker dölja att jag gråter.
Jag tycker synd om den person som utsätts för min gråt. Det händer ju sig förstås att personen i fråga tror att hon eller han har sagt något opassande och stötande men det behöver inte alltid vara så. Då är det svårt att förklara varför man gråter, speciellt som jag ofta inte riktigt själv vet varför jag gråter. Det händer även att jag vet orsaken till tårarna men jag är inte SÅ ledsen eller uppretad att jag skulle välja att gråta om jag hade chansen att bestämma. För det är precis så det känns, jag har inte makten över min känslighet.
När jag blir arg gråter jag o blir ännu argare av att jag inte kan skrika ut min ilska till den som orsakade ilskan. Det går ju liksom inte att stotjuta, snörvla, hulka och gallskrika på en och samma gång och gråten vinner alltid. Jag gråter väldigt ofta när jag blir riktigt glad eller myser till av någon trevlig tanke.
Jag är helt enkelt en väldigt lättrörd människa och har kommit fram till att så kommer det troligen alltid att vara. Jag tror att jag har ett stort behov av att släppa ut alla sorters känslor genom gråten. Eftersom jag annars är en väldigt positiv människa med få bekymmer och gräl på gång får jag kanske inte utlopp för allt som finns inuti mig om jag inte skulle gråta. Ibland känns det som att allt bara kokar över och det behöver inte alls finnas några negativa ingredienser i den kokande soppan, det blir bara för högt tryck.
För inte så länge sedan tyckte jag att allt i livet var perfekt, jag skulle inte ha velat ändra något (så anser jag ännu att det är). Och så fick jag till på köpet en otroligt rolig och överväldigande nyhet som gjorde allt tusen gånger roligare. Döm om min förvåning när jag stortjöt i två dagar i sträck. Hur ska man råda bot på en ledsenhet som man inte vet orsaken till? För jag kände mig faktiskt ledsen. Det var en märklig och tvetydig känsla.
Så oroa er inte ifall jag fäller någon tår allt som oftast, jag är en mycket glad människa i alla fall.
Nästan varje dag känner jag att jag måste vara en av de lyckligast lottade människorna på jorden.