Jag skulle vilja vara liten och fortfarande tro att det värsta som finns är att behöva åka hem från mina kusiner när jag ännu inte vill. Jag skulle vilja lägga mig mellan mamma och pappa när jag är ledsen och allt skulle vara i sin ordning igen. Jag skulle vilja tro att mina föräldrar är superhjältar som fixar allt och kan ordna upp alla beskymmer i min värld.
Det finns så mycket lessamt överallt och jag (så även ofta mamma och pappa) är medveten och vuxen men ändå för liten för att kunna påverka. Jag känner mig aningen vilsen i denna stund. Vad är riktigt och äkta och vad är bara livets hårda framfart med en liten människa?
Varför ska man behöva vara ledsen och instängd i det som utgör hela ens liv, i det som man på ett sätt älskar? Var är rättvisan i det här?
Jag vill att min mamma ska bli frisk!!!!!
