Mauthausen - koncentrationsläger

Med näsan mot muren måste alla nya fångar stå i timmar, ibland dagar och vänta. Ibland får de en sköljning med kallt vatten över sig, förstås bara om det är vinter. Ingen vet vad som skall hända, där står de bara och väntar i skräck.

Med tårar i ögonen och en stor klump i magen tittade jag på kaklen i det rum där 200 000 människor blivit rakade över hela kroppen. 
Klumpen i magen vred sig rejält när jag tittade vidare in i duschutrymmet där alla människor trångt, trångt blev duschade med chockduschar av iskallt och kokhett vatten. Guiden visar var SS-soldaterna stod med sina piskor ifall någon ryggade tillbaka av vattnet. 
I inskrivningsbaracken förlorar alla sina namn, nu är de alla bara nummer och ett märke på bröstet som visar vilka defekter de har, det ena är värre än det andra. Judar har en extra triangel, de är ju ytterst värdelösa. Allt tas ifrån dem, all deras värdighet, allt som är mänskligt.

De korta nätterna på 5 timmar piggas upp av öppna fönster hela vintern och stängda hela sommaren. De ca. 80 cm breda sängarna där tre personer, som inte har fått duscha på en månad, samsas om utrymmet bjuder heller inte in till någon god natts sömn.

Kl. 05.00 måste dagens stora val göras. Inom ramen av 20 minuter skall sängen göras i ordning, detta är förstås obligatoriskt. Besöka den 8 personers stora toaletten, för alla 150 personer som bor i samma rum, samt äta i baracken 500 meter bort, kanske det enda målet mat för dagen. Man behöver inte vara speciellt matematiskt begåvad för att räkna ut att ingen hinner göra allt detta på 20 minuter.
Vad skulle du välja bort?

Människor dör som flugor nere i stenbrottet. 180 cm långa män på 45-50 kg bär stenar tunga som de själva uppför sluttningen. Hjälper du en fallen kamrat som bönar om din hjälp under en tung sten blir du piskad eller till och med skjuten. Tar du en för liten sten går du samma öde till mötes.

Ingen människa ges en mänsklig chans. De begränsas omänskligt. Grundläggande behov är förbjudna att fylla. Människor dör av utmattning, av grymhet.

Efter den 12 timmars långa arbetsdagen går människorna tillbaka till sina baracker. Förbi bordellbaracken där kvinnor våldtas på löpande band, förbi de högelektriska stängsel där man inte kan undgå dödsskjutningarna.

Avrättningskällaren, där metallgalgar ännu hänger kvar, gav mig rysningar. Här hade man även ett hörn för nackskott. I gaskammaren där man spred högkoncentrerat insektsgift dog en människa inom 15 minuter. Ett likrum med två rännor skiljer gaskammaren och kremeringsrummet åt.
Kalla kårar gick längs min ryggrad när vi tysta gick i dessa utrymmen. Hur kan en människa tro att hon har rätt att bestämma över en annan människas liv och död?!

Mauthausen var Österrikes största koncentrationsläger och hit kom ca. 200 000 människor mellan 1938 och 1945. Överlevde gjorde ca. 50 % av dem. Många hundratals rymningsförsök gjordes, men av dessa lyckades endast 16 stycken ta sig levande ifrån koncentrationslägret.

Grymhet, vanmakt, förödmjukelse, total avsaknad av mänskligt medlidande.
Jag som alltid har fått så mycket kärlek, behandlats med respekt, inte upplevt krig och vansinne, förstår bara en liten del av denna skräckperiod. Jag litar på att någon skall se min nöd, mitt lidande.