.: Lycka

Jag hade allt på klart med flygbussen och skulle möta upp mina efterlängtade gäster nästan direkt efter min egen hemkomst från Budapest. När jag kikade på busstidtabellen såg jag till min stora förskräckelse att det inte går någon buss på söndagar. Detta borde jag ju, efter att ha vistats lite på en månad i Österrike där man inte gör NÅGOT på söndagar, ha kunnat räkna ut. Nåväl, paniken slog till. Hur skulle jag få hem dem? Till all tur var min snälla kompis Aneta och hennes bil här över helgen och hon förbarmade sig över mig.

Lyckan var fullkomlig när jag såg Jakob komma rullandes med sin enorma kappsäck. Jag kunde inte hålla ner mina mungipor! Oj vad jag hade saknat dessa människor och nu stod de alla runt mig så nära att jag kunde peta på var och en av dem med endast en liten armrörelse.

Jag njöt av att ha någon att tugga på morgonmålet med, någon att borsta tänderna med, någon att pilla i håret, någon att prata med, någon att spela kort med, någon att skratta med, någon att äta karkki med, någon att krama, någon att tycka om på nära håll. Jag njöt av en stund när jag inte behövde sakna alla där hemma.

Tyvärr var jag en lite dålig värd när jag inte kände till någon restaurang i stan, lite knapert även på kafé-sidan. Jag har ju aldrig ätit på restaurang här i Linz, jag kokar alltid min egen mat. Men den som söker han letar. Sista dan på stan hittade vi en jättefin restaurang mitt i centrala Linz, minns inte namnet på den men logon var en gyllene mås.

P.g.a. regn och mulet väder åkte vi inte iväg på den planerade tågtrippen på måndag. Istället spenderades veckans två första dagar spatserandes lite varstans i min nuvarande hemstad. Vi gjorde inte så mycket, gick, drack kaffe, gick åt, handlade, gick hem, spelade kort och hade det trevligt. Jag njöt bara av att ha dem nära.

På onsdag var tiden inne för att ta tåget till Salzburg. För 7 euro/person får man räkna med att tågresan räcker några timmar. Malin läste en bok, jag halvsov, Ronnie fotade genom det smutsiga fönstret, Jakob satt med näsan upptryckt mot rutan och beundrade de Österrikiska vyerna som for förbi.

Framme i vackra Salzburg var vi alla turister, skönt att känna att jag inte borde veta mera än de andra. Jag hade ju aldrig varit i Salzburg förut. Vi fick upptäcka staden tillsammans. Alla (utom Malin förstås ;) fick ta kartan i handen. Vi turistade till det riktigt rejält med att ta linbanan upp till Hohensalzburg, en fästning högt upp på en kulle med panoramautsikt över hela Salzburg regionen.

Fredagen började med gemensam frukost eftersom Malin och Ronnies hotellfrukost kostade skjortan och femti. Vi tog en kaffe på stan och sökte sedan efter en frisörssalong för att putsa till frisyrerna på herrarna i sällskapet. Detta krävde aningen fler steg än undertecknad hade tänkt sig eftersom jag inte hittade den specifika frisören jag hade i tankarna. Så vi fick pausa med en bit mat och välförtjänta sittplatser. Med nya krafter hittade vi en billig frisör som inte var upptagen. Jakob och Ronnie blev så fina i håret. Jag är ju förstås lite "harmad" över att Jake åkte hem dagen därpå. Jag kan tänka mig att frisyren inte riktigt är den samma när jag ser honom nästa gång. Vi avslutade sista kvällen med kortspel och tortillas.

Klockan tjöt kl. 0500 och vi masade oss upp för att äta frukost och packa. Vi hann ordentligt i tid till spårvagn,buss och flyg men det var något konstigt med våra magar. Jakob mådde alldeles dåligt och kastade till och med upp på flygplatsen. Stackarn, jag tyckte så synd om honom! Ett lite ledsamt slut på resan.
Jag hann inte riktigt säga ett ordentligt hejdå p.g.a. omständigheterna, men det kanske var bäst så. Väl inne i bussen brast allt och jag stortjöt e två minuter och kände tomhet.

Tur att jag har vänner här som fick mig att tänka på annat under dagen. Men när jag blev tvungen att somna ensam på kvällen sköljde en mängd känslor över mig och jag skulle ha behövt någon att krama.

Den överlägset bästa veckan i Österrike flög fram i racerfart och nu hoppas jag att de resterande sju veckorna innan jullovet gör på liknande sätt.

Jag älskar dessa människor, de får mig att skratta hysteriskt, får mig att känna mig omtyckt och värdefull. I deras frånvaro känner jag en enorm saknad.